Liten blir stor

Det går så fort. Dagarna. Helgerna. Hinner inte med.

Liten sitter med stöd.
Har råkat rulla men inte förstått principen ännu.
Ligger på mage en stund utan gallskrik.
Försöker krypa men glömmer överkroppen! Koordination noll!
Greppar ting.
Stoppar fingrarna i munnen och har röda märken på händerna.
Dreglar som attans.

Stora trotsar som attans.
Behöver sova ibland igen, trots att vi slutade i somras?
Pratar och börjar förstå dagar.
Vill spela hela tiden.
Är grym på att låtsas-leka!

Jag mår okej. Jag har hjälp nu för att slippa känna mig konstant stressad. Jag får dessvärre meddela att jag njuter mer nu utan hunden. Hon är saknad, självklart. Men inte sådär seg och dan som hon var i slutet. När hon var pigg och alert. Jag inser ju hur länge hon måste varit dålig med facit i hand. Trodde att det var åldern många gånger.. Stackare!